Vilsen i ett främmande land

Han sätter sig på en av våra stolar, en kille i 20-års åldern. Han ser trött ut och hans ögon glänser. Han försöker med lite panik i rösten kalla till sig en av Röda Korsets tolkar, som han hör talar hans språk, så att kan kan förklara för mig vad som är fel. Via tolken berättar han att han inte har sovit på tre nätter och att han vill ha medicin så han kan sova. Jag förklarar för honom att vi inte har några sådana mediciner och frågar var han bor. Han berättar att hela hans familj, hans föräldrar och syskon är döda och att han bor på ett flyktingboende lite utanför stan. Han berättar också att ingen där vill hjälpa honom. Han behöver helt enkelt prata med någon. Jag frågar honom om han är sjuk, eftesom jag ser hans blanka ögon. Han har ont i halsen berättar han. Jag tar en temp som visar att han har feber. Efter jag har gett honom Alvedon mot febern och Strepsils mot den onda halsen sätter jag mig ner mitt emot honom, tar fram namnet och telefonnumret till den vårdcentral som ligger närmast och förklarar för honom att han har rätt till vård. Jag frågar om de har en tolk på hans språk på boendet och får veta att de har det. Jag ger honom lappen med adress och nummer till vårdcentralen och ett papper på hans språk som förklarar att han har rätt till vård som asylsökande. Jag säger till honom att han ska be dem på boendet att hjälpa honom boka en läkartid och om de säger nej ska han visa dem pappret med hans rättigheter. Jag försäkrar mig om att han tycker att det är ok att vänta med läkarvård till morgondagen. Innan vi skiljs åt lägger han handen på bröstet och han ler och säger tack. DET, det är därför jag gör det här. Jag vänder mig om och mina ögon fylls av tårar, tårar av sorg för  hans förluster och hårda resa, en känsla av att inte kunna göra tillräckligt i situationen som den var och ändå tårar av tacksamhet över att få vara där och visa att det finns människor som bryr sig om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *