Vardagsfilosofi

Sakta går jag mot tåget efter mitt skift på sjukhuset. Orkar inte skynda på mina redan trötta fötter. Blir omsprungen av jäktade människor, många. Alla verkar ha bråttom. Vad har de bråttom till? Hämta barn? Hem och laga middag? Jag orkar inte ha bråttom längre. Missar jag ett tåg så går ett till om en kvart. Kanske kan jag lyxigt känna så för att Theo har blivit så stor och klarar sig själv.

Tåget kommer när jag har väntat på perongen en liten stund. Jag sätter mig ner och hostar till. I armvecket, precis som man ska. Får ändå en ilsken blick av en passagerare, en äldre dam. Hinner tänka att: va fan, får man inte ens hosta längre! Men tänker sen att det inte är värt att ödsla energi.

Tänk vad mycket energi som går åt i onödan. Energi vi ödslar på att stressa fast vi kanske inte behöver, på att bli irriterade på saker som kanske inte spelar någon roll egentligen, på att oroa oss om saker vi inte kan göra nåt åt eller som kanske inte ens kommer att hända. Tänk om vi kunde ta all den energin och lägga på saker som är viktiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *