Skenet bedrar

När jag har lärt känna en person  väl så är det ibland lite kul att tänka på hur jag såg på den personen precis i början när jag lärde känna personen. Det kan skilja sig ganska rejält. Jag har nog kommit på att jag inte är så bra människokännare. Eller så är jag duktigt naiv och godtrogen, eller bra på att tro det bästa om människor kanske låter lite bättre. Ofta kan det vara så med arbetskamrater när jag börjar arbeta på ett nytt ställe. Jag kan tycka att någon är väldigt duktig på det de gör och verkar kunna mycket. Jag tror jag idealiserar dem lite. Sen kan jag känna mig besviken när det visar sig att de inte är mer än människa eller rent av har sidor som jag har svårt för.

Jag börjar fundera på mig själv, vad visar jag utåt när jag precis träffar någon?  Jag fick en fråga igår: ”Vilken egenskap har du som du tycker är viktigast att berätta om när du träffar någon? ” Jag började direkt tänka på egenskaper som jag borde förklara, att jag inte orkar så mycket just nu, att jag är känslosam, att jag inte kan koncentrera mig så bra o s v. Men den viktigaste kan ju vara den bästa också, jag kanske kan tolka frågan som att det är viktigt att tala om mina bästa sidor. Jag är ju empatisk, känslosam och lyhörd t ex. Det kan vara bra att berätta det andra kanske, men det kanske inte är viktigt.

Det var lite djupare tankar sådär en söndagkväll efter ett 11-timmarspass på jobbet. Nu: soffa och slöa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *